Nu är den här – tidernas objektivt sett sämsta låt!
Vid några tillfällen de senaste åren har jag gjort misstaget att lyssna på p3 (”först med ny musik”). Två gånger de senaste dagarna, båda i samband med att jag diskat i köket (jag har bara en radio i köket) har jag lyssnat. Miljöbild: Mitt kök, jag diskar, lyssnar på min lilla svarta radio. Många dåliga låtar spelas, vissa som är ok också (the Dream, MIA).
Varje gång jag lyssnat på p3 (”först med ny musik”, ”musiken du inte kan leva utan”), har jag tänkt på en lista jag håller på att göra i huvudet över 2000-talets allra sämsta låtar. Jag har flera heta kandidater såsom Sandi Thoms ”I wish I was a punkrocker with flowers in my hair”, I’m from Barcelonas ”I have built a treehouse, it’s a you-and-me-house”, Mikas ”Big girls you are beautiful” samt Olas ”Do you feel like I feel Nathalie, Nathalie”. Alla dessa låtar hatar jag dock av mer eller mindre personliga orsaker, och på en ganska teoretisk grund (som jag kan redogöra för någon annan gång kanske). De är inte usla på objektiva grunder egentligen. Jag har tänkt att låtar kanske inte kan vara objektivt dåliga utan att det alltid handar om kontexten.
Men så är det inte. Jag läste en gång för länge sedan en ”krönika” (hemskt ord) som handlade om att Jackson Fives ”I want you back” objektivt sett är världens bästa låt eftersom den tar ”popens tre beståndsdelar – dansgolv, sex och kyrka” och kokar ner dom till själva essensen av pop – framfört av en femåring. Även om jag tycker det finns en lockelse i det resonemanget är jag förstås motståndare till konservativa rockismer av det slaget. Fast när det gäller den sämsta låten är det annorlunda. Umberto Eco säger i en intervju i Babel, och för den tesen i sin senaste bok, att skönhet är konstant men fulheten kan ta sig hur många uttryck som helst. I popen är det tvärtom.
Tilbaka till p3. Jag har två gånger nu hört Nickelbacks nya singel ”Rockstar” – tidernas objektivt sett sämsta låt! Det är nästan inte sant. Den är en sån stilstudie i allt som är dåligt med musik att man nästan måste gilla den.
Ni vet hur det som kallas nu-metal låter: Det är förstås den objektivt sett sämsta musikgenren. Nu-metal är som att ta bajs (dålig amerikans rock från 70-talet), spara det i en tunna i trettio år (dvs tills idag), och sen äta upp det.
Ni vet allt som är fel med rock: Att det är konservativt. Att det inte utvecklats på trettio år. Att man fortfarande har en kille som kallas ”trummis”, att den får vuxna människor att på allvar kalla sig själva ”the Edge”. Att det står för ett uppror som aldrig någonsin verkar kunna förändras.
Och ni vet allt som är fel med män: Att dom så gärna verkar vilja spela rock fast det är en död genre. Att dom ibland vill ha långt hår. Att dom vill åka på fester på Playboy Mansion och tycker att det är ”livet”. Att dom tar sig själva på allvar. Att dom beter sig som svin och ”är djur”. Att dom vill vara ”rockstjärnor” och på detta sätt ”få tjejer”.
Nickelback är på sin singel ”rockstar” själva reinkarnationen av allt det där. Ni skulle höra hur han sjunger. Han tar i. Sjunger med det som kallas känsla.
Lite av texten:
Cause we all just wanna be big rockstars
And live in hilltop houses driving fifteen cars
The girls come easy and the drugs come cheap
We’ll all stay skinny ‘cause we just won’t eat
And we’ll hang out in the coolest bars
In the VIP with the movie stars
Every good gold digger’s
Gonna wind up there
Every Playboy bunny
With her bleach blond hair
Hey hey I wanna be a rockstar
Hey hey I wanna be a rockstar
Min favorittextrad är möjligen “We’ll all stay skinny ’cause we just won’t eat”. Alltså vad menar han?
Dom i Nickelback ser ut att vara ungefär 40. Som sagt tidernas objektivt sämsta låt – nu är den här!
/ E
