LDN

Jag har spenderat min påsk i London och börjar känna mig som PHYSIQUE-bloggens egen utrikeskorrespondent; nu med en fräsch rapport från ännu en av europas huvudstäder!

London är ju inte hippt längre, i alla fall inte på det sättet som det var på nittiotalet när det liksom var helt självklart att det var europas hipstermekka. Ingen säger idag ”jag har köpt den på en second hand-marknad i London”. London är dyrt, och överallt är det övervakningskameror, och i bussarna sitter skyltar som talar om att det är ”criminal offence” att planka. London är inte en stad för au pairer längre, det är en stad för folk som håller på med investment banking (åtminstone nån månad till för i alla tidningar skrev dom nästan uteslutande om den stundande fastighetskrisen som tydligen skulle bli värre än i USA).

Men det var nice också. Östra London är nice – det är kanske inte hippt längre i meningen mycket-bättre-än-Sverige, men det finns fina kläder och indiska restauranger. Jag plockade upp ett exemplar av Vice och min kompis Henrik var med som en DO. En övertydlig illustration av det ovan sagda kanske, men det är sant. Västra London är också nice. När jag vandrade ner för Portobello Road höll jag på att krocka med Andres Lokko, han var väl på väg till Honest Jon’s skivaffär kan tänkas, visslandes. Även det mötet kändes som att det bar på någon form av övertydlig symbolik.



Min vän som bor i London och som jag var och hälsade på är, hör och häpna, inte speciellt intresserad av musik, och särskilt inte av techno. Därför var jag på klubb själv för första gången i mitt liv. Jag tänkte att det skulle kännas obekvämt men det gjorde det inte. Jag kunde koncentrera mig enbart på att dansa, och behövde inte tänka ”hmm har mina kompisar kul, hmm är min kompis ok”. Lite som att gå på bio själv men taget till sin spets. Jag var på ett ställe som heter 12 Acklam Rd, som ligger under Westway vid Portobello Road. Det var ett fanzine som heter Faith (bra fanzine, intervju med Raresh och Petre Inspirescu i nya numret) som hade festen, och Ame och Dennis Ferrer spelade. Dom hade två Funktion One-stackar i ett ganska litet rum med balkong runtomkring (typ som ett mindre China-teatern) så ljudet var fantastiskt. Ame var väldigt bra på så vis att dom spelade väldigt bra låtar och mixade dom väldigt fint – men det var också ett väldigt väntat set. Om man lyssnar på deras Coast 2 coast-skiva och tänker lite på vad det funnits för tech house-hits sen dess som skulle kunna passat på den så vet man hur det lät. Sen spelade Dennis Ferrer som var helt briljant i början. Typ en och en halv timme in i sitt set spelade han Smith N Hack-remixen av Herberts Moving like a train och det var väl någon slags höjdpunkt för mig. Sen började han fläska på mer och mer därifrån, och så kom det en massa vocals och då tröttnade jag. Dom stängde klockan fyra men då hade jag redan gått därifrån.
Andra iaktagelser från klubblondon:
-Alla killar betedde sig verkligen exakt som man tror att engelska lads ska bete sig, särskilt en person som, för att fortsätta på temat ”symboliska kopplingar till Sverige” var klädd i Discobelle-T-shirt.
-Folk verkade inte vara särskilt höga.

På påskafton hade jag tänkt gå på M_nus tioårsjubileumsfest på Fabric. Man kunde köpa förköpsbiljetter, och jag hade läst om festen på mnml.nl långt innan den annonserats officiellt, men jag kom aldrig till skott förrän de var slut. Fabric öppnade tio på kvällen så jag tänkte att jag åker dit ett tag innan folk hinner komma och betalar in mig, och sen kan jag gå in med stämpeln sen. Halv tio var jag där och då var det kö runt hela kvarteret, värre än det brukar vara på kvalborg på stocken hemma i Uppsala. Jag stod i kön ett tag (eller ja, sjukt länge faktiskt, två timmar) innan jag bestämde mig för att jag egentligen inte ens gillar M_nus så särskilt mycket, åtminstone inte för tillfället, och gav upp. Dom skulle inte stänga förrän klockan 10.00 så jag ställde klockan på fem när jag kom hem till lägenheten, för då tänkte jag att folk skulle ha gått hem i sån utsträckning att jag borde kunna komma in och se Richie Hawtin som spelade sist i Room One. Men när klockan ringde kändes det ännu mer som att jag faktiskt inte gillar ens Richie Hawtin så mycket att det var värt att gå upp, ta bussen till andra sidan London och betala två hunda spänn för att dansa själv på en jävla klubb där ölen kostar hundra kronor styck och man nyss har vaknat.

Så Fabric är nog väldigt bra, men alltså att stå och köa sådär, så tidigt på kvällen, och tvingas höra någon mupp framför en i kön stå och orera om att Get Physical är den hetaste skiten på jorden och Booka Shade den bästa musiken som finns (tänk scenen i Annie Hall med muppen i biokön som snackar om Fellini), och sen betala halva månadslönen för att dansa lite, omgiven av hundra vakter – jag vet inte alltså.

/ E