torsdag 8 november 2007

It's a belgian thing

Hej hej och tack för senast etc. Nu har det snart gått en vecka sen senaste Physique och det är på hög tid att det händer något här igen. Jag tänker varken bjuda på några spännande anekdoter eller delge er några av mina högst triviala funderinger kring technon i dagens samhälle. Det enda jag vill är att bjuda på två låtar som jag har lyssnat mycket på den senaste tiden och som dessutom har gett mig grav Berghain-abstinens. Låtarna lyckas nämligen på något sätt ganska exakt fånga den där känslan man får av att trängas med 300 läderbögar i ett elkraftverk utrustat med ett av världens största ljudsystem.

Först ut är är Baciotti - Black Jack (Serge Santiago Edit). Låten Black Jack, som först släpptes runt 1977, är i originaltappning faktisk ganska hemsk. Som enklast kan den väl beskrivas som italiensk disco när den är som allra fånigast. När Serge Santiago däremot trycker på de rätta knapparna och lägger på en synth som för tankarna till en mistlur börjar det däremot hända grejer. Låten kan väl sägas ha ett så kallat "nydisco-sound" (hugah), men har till skillnad från mycket av den samtida discon, som i ärlighetens namn ofast är ganska lam och osar både musikskola och trevliga parmiddagar, en svärta som sällan skådas i dessa sammanhang. När den där mistlurssynthen jag nämnde tidigare inte smyger, utan vräker sig in efter två minuter går tankarna knappast till gröna kullar och dyrt vin. I ärlighetens namn går tankarna inte någonstans överhuvudtaget. Snarare försvinner begrepp som "tänka efter", "fundera lite" och "associera" snabbare än kvickt ur ens huvud och det enda man vill är att kasta sig in på dansgolvet (eller där det finns plats) och bara skrika, "Ge mig! Ge Mig Ge mig!".

Låt nummer två är Liberty City - If You Really Want Someone från 1993. Jag hörde den först på 3voor12 i ett dj-set av Berghain-residenten Marcel Dettmann och blev minst sagt helt jävla knäckt. Tyvärr hade jag ingen aning om att det var just den här låten när jag hörde den så jag skickade ett mail till skivaffären Hard Wax och frågade om de kunde hjälpa mig. Det kunde de. Men låt mig säga att det tog ett otal nedladdningar innan jag hittade den mix av låten jag var ute efter. Originalversionen är helt ok men låter som mycket annan house från början av 90-talet. I den här mixen däremot förvandlas låten till ett elakt belgiskt basgångsmonster som åtminstone jag gärna skulle vilja möta på ett mörkt dansgolv. Jag har ingen aning om vem som ligger bakom spektaklet men den skyldige måste antingen ha varit medlem i Front 242 eller bara haft en jävligt bra dag. Enjoy.

/A

Inga kommentarer: