Berlin var förstås fantastiskt, fast det var mycket kallt och vi frös. Jag tänkte jag skulle försöka förmedla några av mina personliga musikaliska höjdpunkter.
Första kvällen var vi på Mobilee-kväll på Tresor. Kanske 90% av publiken bestod av killar, varav av många hade köpt Tresor-tröjor som det stod True Spirit på i en kiosk. Typ som på en rockkonsert med till exempel Metallica. Många sportade även det som Fabian kallar "Housemeister-stilen": Keps buren så som hockeyspelare brukar bära sina kepsar, ganska tight T-shirt, billiga basketsneakers och ring i örat. Typ som en väldigt tysk version av den klassiska ölsvennen. (Vi beskrev stilen för vår tyska vän Laura och frågade vad den kallades - "we call them hiphopers" sa hon. Kanske är det så tyska lantishiphopare klär sig). Musiken var inte så himla spännande egenltligen - det blev väldigt tydligt att man mer och mer tröttnat på hoppig och blippig minimaltechno. I källaren spelade Excercise One och det var bra, antagligen mycket på grund av det massiva ljudet. En kille stod med huvet bokstavligen inkört i ett av baselementen hela kvällen - ingen brydde sig. Anja Schneider spelade däruppe, det var ganska kul men helt ärligt inget att gå i taket över. Och så spelade Pan-Pot live. Jag hade varit på toa och hörde i trappen att dom la på (eller klickade fram, dom använde Traktor vilket kanske var lite förvånande) sin hit Charly, som jag tycker är iallafall topp 20 denna höst. Tjoho!
Pan-Pot Charly
Hursomhelst, lördagvkällen var ju vår huvudkväll eftersom vi då hade planerat att gå på Berghain. Åh det var en så fin natt. Alla Berlins Technovikings var på plats, och även vi svenska turister som rörde oss världsvant därinne. Världens bästa klubb. När vi kom spelade Oliver Ho. Det var nice. Vi höll oss nere på Berghain-golvet. Klockan fem började Cassy spela uppe i Panorama Bar. Det var så sjukt bra alltså. Allting vi hade pratat om var fel med Mobilee-kvällen (vi var överens), och allt vi sa att vi önskade oss istället, levererade hon. Hon gjorde verkligen allting helt hundraprocentigt rätt i tre timmar, det var nästan inte sant. Isället för det tröttsamma hoppandet och blippandet fick vi nu ett mycket mjukare, men samtidigt mer intensivt, sound med mycket större ljudbild, massor av stabs och Detroitiga pianon. En av många höjdpunkter var det här låten, som egentligen kanske inte är den mest representativa för hennes set, men som ändå var en av peakarna i peppnivå. Då var klockan runt halv åtta på söndag morgon, och ljuset hade sedan länge börjat tränga in genom persiennerna framför fönstren, men det kändes som att tiden stod stilla därinne:
Len Faki - My Black Sheep (Radio Slave remix)
Ännu senare på morgonen spelade även just Len Faki nere på Berghain. Ganska hård och "tydlig" techno, och även det sjukt bra! Jag var mycket trött men lycklig när jag stapplade upp för trapporna till Ostbahnhof söndag förmiddag. Sen när vi vaknade på kvällen var ju Panorama Bar fortfarande öppet. Kändes en smula märkligt, men gött, att kliva upp ur sängen och ta U-Bahn direkt tillbaka för att fortsätta dansa, på ett ställe som fortfarande var öppet sen natten innan. Men alltså det var ju en helt ultimat bakisaktivitet. Jerome Sydenham, som vi alla är bekanta med nu, spelade dom sista timmarna denna Berlinhelg, och anpassade sig bra efter den ganska speciella stämning som rådde i lokalen, som nu kändes ännu mer som om den befann sig bortom tid och rum. När den här låten gick på, med sin melankoliska melodi och sitt samspel mellan piano och typ elgitarr, skulle man nästan ha kunnat fälla några tårar över att man älskar musik så mycket.
Julien Jabre - Swimming Places (Jerome Sydenham remix)
/ E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar